Förhållandeparadoxen
I början av ett förhållande brukar människor uppföra sig. Man ser till så att man följer de oskrivna regler som finns, exempelvis inte lukta snusk och inte ha matjord i ansiktet vid middagsbordet.
Människorna blir i allmänhet mer och mer självsäkra på relationens varaktig- och hållbarhet ju längre förhållandet varar, men hanen och honan tar även sina respektive roller i relationen alltmer för givet. Detta gör att ju längre förhållandet varar desto mer naturligt blir människornas beteenden, vilket betyder att människorna inte beter sig som i början av förhållandet. Karaktäristiskt för detta nya naturliga beteende är rapar, fisar och svordomar. Eftersom sådana företeelser är en del av människans natur - i alla fall min - är det paradoxalt att ju mera naturligt beteende som hanen eller honan uppvisar, ju mera sig själva de blir, desto mera tenderar förhållandet att spricka, ehuru människor i allmänhet ogillar att andra människor "släpper ut" sin naturlighet i form av t.ex. metangaser.
Att naturligt beteende inte gillas av människor är inte det enda paradoxala. Människan är till exempel det enda djuret på hela planeten som inte tycker om sin egen lukt. Exempel på detta är att hundar och katter gärna tvättar sina ädla delar med tungan. Dessutom luktar dem varandra i ändan, medan människor som uppvisar samma beteende och dessutom stinker armsvett är föga populära bland andra människor.
|
LÄNKSAMLINGEN