På Nobelfesten
Efter ett ändlöst irrade omkring och pratande var det äntligen dags att äta. När väl alla var samlade vid de högtidligt dukade långborden och börjat hugga in av förrätten, började orosmolnen dra ihop sig och det dröjde inte länge förrän det började att regna. Bokstavligt talat. Förklaringen till detta var ett litet missöde som kan hända vem som helst. Ty likt en gris vid ett gristråg proppade jag munnen full av den goda och dyra maten. Det är ju inte var dag man kommit in på nobelfesten. Så långt allt väl, men i samma stund som jag kände den lilla kittlingen i näsan visste jag att allt var förbi. Och det var det. För innan jag hunnit föra servetten till ansiktet kom en nysning så stark att den hade kunnat döda en elefant. Men eftersom jag är ett svin klarade överlevde jag. Likt ett tropiskt oväder kom en syndaflod av saliv, snor och halvtuggade matrester som regnade likt ett sprinklersystem över alla inom räckhåll.
Efter detta missöde, när alla fått torka av sig och avsluta förrätten med oförrättat verk, var stämningen lite tryckt och många blängde surt och föraktfullt mot mig. För att lätta upp situationen något tänkte jag släppa en brakskit. Sagt och gjort.
Rejält. Det är det minsta man kan säga om de vakter som under skrik, svordomar och allehanda vilda protester släpade ut mej. Självklart var det bara jag själv som skrek, svor och protesterade. Herregud, alla andra var ju nästan civiliserade människor.
|
LÄNKSAMLINGEN